En (av många) saker som skiljer er från män är dock era motstridiga budskap. Ni talar er varma om hur ni kräver rättigheter och inte vill bli objektifierade, dåligt behandlade, ignorerade osv. Samtidigt är det absolut säkraste sättet för en man att få en kvinnas uppskattning och attraktion att göra precis det här: behandla henne dåligt, objektifiera henne och framför allt ignorera henne. Inget kan få en kvinna att tråna efter en man som hans uppenbara ointresse för henne. Alltså väljer den ambitiöse mannen att bli en så kallad skitstövel, och får på så vis kvinnors uppskattning. Det svåra är att upprätthålla den här balansen så att man inte går för långt åt något håll, varken för snäll eller för elak. I typiskt kvinnlig brist på gemensamma standarder är de exakta ändpunkterna på den här gyllene medelvägen givetvis olika för olika kvinnor och tidpunkter.

Men det är inte det enda skådespel kvinnor kräva. Nej de kräver även att få spela med själva i denna meningslösa dans regisserad av dem själva. Vanligtvis under idén att de ska testa exakt hur intresserad mannen ifråga är eller inte är av dem. Så på så vis är de helt plötsligt sura och griniga utan anledning. Rutinerade män vet att hålla sig i skinnet här då det är den absolut känsligaste perioden i förhållandet, då den gyllene medelvägen krymper från riksväg till älgspår. Kvinnors teori bakom detta beteende är det motsägelsefulla antagandet att “om han står ut med att jag är fittig så måste han gilla mig tillräckligt mycket för att jag ska vilja behålla honom”. Kvinnan tänker givetvis inte så långt som att själva testet i sig kan rendera mannen ointresserad av att behållas. Speciellt inte när samma test utförs med jämna mellanrum, blandat med påståenden om hur viktigt det är med tillit.

Så, öppen fråga till kvinnor och män: varför måste jag vara ett kallt beräknande svin för att få ett förhållande med en kvinna som till slut driver mig till vansinne?