Det var dessa slumpade ventileringar, dessa oplanerade totala tömningar av hat, som gjorde det ok att tackla vardagen. Jag är sådan att jag går och stör mig på saker, det mesta jag ser för att vara ärlig. Jag analyserar cyniskt och bittert ner det, till vad det egentligen är (eller vad jag vill inbilla mig själv att det är), till den grad att jag endast kan tänka på det. Sen kommer en utlösande punkt och jag når ett lugn igen.

Men på senare tid har något förändrats. Dessa ventileringar började minska i frekvens, och jag märkte det direkt. Istället gjorde sig en annan känsla påmind. En känsla jag trodde mig gjort mig av mig. Apati.

Jag är fortfarande lika full av hat, ilska och bitterhet, men det finns inget effektivt sätt att få utlopp. Allt jag känner när jag når en viss punkt är hjälplöshet. Apatisk och orkeslös.

Man skulle kunna tycka att jag borde kunna få utlopp fysiskt, genom att slå något eller någon. Eller genom att träna bort det. Att få ut ilskan genom att träna kamsport och sparras, hade vart underbart. Fokusera allt mot den personen, och bara släppa allt. Tyvärr fungerar jag inte så. Det ger mig ingenting. Men övrig träning då? Det skulle vara konditionsträning. Just det har gett mig ett lugn tidigare. Ett lugn jag sällan känt i andra sammanhang. Men det är svårt att ta sig ut i den våta höstkylan och mörkret, för att löpträna, när man känner sig som minst och mest hjälplös.

Vad är det jag försöker få ut genom det här? Jag antar att jag försöker ventilera, även om jag känner att det inte fungerar. Det känns mest som att jag sitter och beklagar mig. Vilket är precis vad jag gör.

Känslan infinner sig även nu. Jag hatar mig själv för att jag skriver det här, jag hatar mig själv för att jag inte skriver mer.

Jag ursäktar mig, för att jag antagligen har förstört din dag.

Morgonen

Jag väcks av mina båda väckarklockor första gången vid 0755 resp. 0800. I mitt omedvetna tillstånd stänger jag av båda i sömnen. Ungefär 0825 vaknar den del av mitt sinne som gör rationella medvetna val och inser att jag skulle gått upp för 25 minuter sedan. Nu tycker alla att “jamen varför ställer du inte klockorna 25 minuter tidigare då?”. Ni har inte förstått, så låt mig förklara:

Det intressanta (intressant på samma sätt som bevittnandet av ett mord är intressant) är att om jag ställer bak klockornas alarm 25 minuter händer något så ointuitivt som att jag vaknar upp….. *trumvirvel*…… 0825! Det som händer är inte att jag vaknar tidigare. Det som händer är att jag snoozar längre. Jag antar att jag behöver påpeka återigen att mitt snoozande inte är ett medvetet val, utan något jag gör i sömnen (eller i alla fall ett väldigt sömnliknande tillstånd, jag kommer aldrig ihåg att jag tryckt på snooze-knappen i vilket fall).

Vad detta beror på kan jag bara spekulera i. Jag kanske har en inbyggd klocka som känner av exakt när jag ska gå upp och sen lägger på 25 minuter (eller mer, ibland) i rent masochistiskt syfte. Det kanske händer något här i min lägenhet vid 0825 som jag aldrig märker men som lyckas väcka mig bättre än mina klockor. Det kanske finns en Gud och han är trött på min insolens och väljer ett synnerligen subtilt men hemskt sätt att straffa mig på.

Men åter till topic: Hösten!

Jag drar upp mina grå persienner för att mötas av ett vindigt landskap i självlysande persiennfärg. Vissa mornar brusar bilden som myrornas krig av ett snett regn. Redan här börjar man ifrågasätta det rimliga i att gå upp. En vettig människa hade slängt sig ner i sängen igen och inte gått upp igen förrän solen värmde ens röv genom täcket. Man skyndar på sig kläderna i ett stadium av förnekelse och förseningsinducerad stress. Man går ut.

Direkt slår vinden i ditt ansikte. Det känns som att bli slagen med en nytinad torsk. Kallt, blött, obehagligt och förnedrande. Du fortsätter din gång mot tunnelbanan enbart för att bevisa för dig själv att du inte är en mes. Du lider dig igenom alla idioter på tunnelbanan och stapplar in på kontoret en kvart för sent, dricker ditt kaffe och äter din macka som du köpt på vägen. Du har överlevt ytterligare en höstmorgon och du ångrar det faktumet.

Dagen

Kaffet trampar igång hjärnbarken och blodsockerhöjningen håller ditt sinne vid liv. Du kan börja sköta dina sysslor. Mellan det gula ljuset från lamporna och det gråa hotet utifrån försöker du ignorera den fysiska världen och försvinna in i den virtuella genom att fokusera på programmeringen. Varje avbrott slår sönder den illusion du så försiktigt byggt upp åt dig själv. Du går som en zombie genom förmiddagen, vaknar svagt till liv vid lunch bara för att konstatera att världen fortfarande är grå och suger, och fortsätter i förmiddagsanda på eftermiddagen.  En bit efter 17 får du nog och åker hem. Du glädjs lite åt att det inte är grått ute längre, innan du inser att istället så är det praktiskt taget natt ute och blir lika deprimerad igen. Du går igenom hela vägen-hemrutinen.

Kvällen

Man går igenom nämnda rutin, drar för persiennerna (vilket ironiskt nog gör rummet lite ljusare) och börjar laga mat. Framför datorn kan man äntligen på allvar kunna ignorera omvärlden, utan störningsmoment. Någonstans under kvällen börjar man piggna till. Man tar sig ur zombiestadiet och lyckas faktiskt ha ordentliga tankar om saker som på riktigt intresserar en. Vid 21 är du en riktig människa igen.

Problemet är bara att det här håller i sig. Riktigt länge. När jag skriver det här är klockan 02 till exempel. Och jag är piggare än jag varit på hela dagen innan 21. Och jag bara önskar att jag kunde lägga mig i min säng och som vanliga människor gör: bara somna inom 20 minuter. Utan någon som helst ansträngning. Tröttheten bara infinner sig på något automagiskt sätt för dem. Detta går inte.

Man kan inte tvinga sig själv att bli trött. Redan själva tvingandet är en ansträngning, något som knappast hjälper. För det andra förstår jag inte hur det skulle gå med ren tankekraft? Du kan inte bli pigg, skitnödig eller svettig med ren vilja, varför skulle man kunna bli trött? Löjligt. Att lägga sig i sängen och rulla tummarna i väntan på att det ska hända är slöseri med tid.

Så vad man gör är att fortsätta bete sig som att klockan inte spelade någon roll tills man blir trött. Något som, varje natt, inte infinner sig förrän tidigast klockan 02. Och du med gott minne och en fungerande kalkylator kan då se att det då återstår sex timmar tills processen börjar om. Sex timmar per dygn kan man i och för sig klara sig bra på, det gör jag resten av året. Problemet är när sex timmar är så bra som det blir, och infaller ungefär en gång varannan vecka. Resten av tiden snittar du under fem timmar.

Hela

jävla

hösten.

Natten

Under fem timmar per dygn i flera månaders tid. Hade inte helgerna räddat mig hade jag legat på psyket för länge sen. Och varje morgon jag vaknar är världen kall, blöt och grå. Och när jag kommer hem från jobbet är världen kall, blöt och svart.

Natten blir normaltillståndet där det gråa ljuset bara är en kort avstickare för att göra din morgon ännu lite mer hemsk, så att du verkligen kan se hur jävla trist och hemsk världen är. Lite som att raka arslet på någon och ljussätta ordentligt för att lättare se deras hemorrojder. Och framme vid lunch kan du skymta den håriga ryska hängpung som döljer sig bakom.

Är det konstigt att man piggnar till när man släpps ut ur den mardröm som är dagtid i november? Är det konstigt att man varje morgon hellre vill gå i ide istället för att vaket genomlida det helvete som är hösten?

Hösten är den tid då man inte riktigt vet vad man vill göra. Det finns inget direkt att göra. Hela ens vakna dag är ett mörker som endast avbryts av den där gråa kalla blekheten på morgonkvisten som infinner sig mellan att man motvilligt tar sig upp ur sängen och att man kommer till jobbet. Man kan inte gå ut överhuvudtaget utan att bli attackerad av vädergudarnas ilskna skrik och slag. Så man stänger in sig.

Detta är skönt till en början. Första två veckorna tycker man nästan att det är mysigt. Man sitter vid datorn, man läser, man slipper se på det elände som kallas omvärlden. Allt du sagt att du ska göra har du tid för. Men vad hösten egentligen gör här i bakgrunden är att suga ut din livsglädje. Du märker att du har mindre energi, trots att du knappt rör på dig på dagarna. Apatin slår in. Varje syssla föregås av lång ångest och ett noggrant övervägande där du försöker argumentera mot dig själv huruvida du verkligen vill/behöver göra det här.

Diskande och städande ryker först. Så länge du har pengar äter du ute istället för att ta tag i den där diskhögen som stirrar hotfullt på dig.

Ej heller de få utrymmen du normalt gillar att ha fria städas.

Och varför skulle du? Du ignorerar hellre skiten än att orka ta tag i den. Du har inga besökare att tänka på eftersom ingen vill ge sig ut från sin lägenhet som ser likadan ut. Alla bor som på små smutsiga isolerade öar, och som enbart på helger ger sig in till fastlandet för att bunkra upp på alkohol i levern.

Men än så länge går allt det här att leva med. Problemet är när det sträcker sig över till saker du faktiskt vill göra. Den där boken du vill läsa ut orkar du till slut inte ta upp. Spela dator-/konsolspel verkar jobbigt. Du orkar inte ens ringa dina vänner för att se när nästa resa till fastlandet avgår. Men du vill fortfarande.

Du hamnar i någon sorts limbo, där du har massvis du vill göra, men ingenting du orkar. Du börjar dra en runk men orkar inte fullfölja den. Du tittar på boken du började läsa men kan inte koncentrera dig nog för att hänga med mer än en mening. Du har redan läst alla bloggar, sett alla youtube-videos, trollat alla forum, kollat alla bilder på facebook, tittat på alla serier och filmer och sagt allt du vill ha sagt till folk. Men du kan inte skaka av dig den där rastlösa känslan, den där uttråkade killen i bakhuvudet som skriker “GÖR NÅGOT DÅ!”.

Det finns ingenting du både vill och orkar göra. Du är fast i en cell som har golv och tak gjort av Apati och med väggar av Viljeslöshet som krymper cellen tills du måste kura ihop dig till en boll för att få plats. Och den fortsätter krympa….