Nu sover jag inte särskilt bra i vanliga fall, men speciellt på hösten får min dygnsrytm ett galopperande clusterfuck till systemfel. Som en hyllning till JRR Tolkien har jag valt att låta det här inlägget bli bra först när du pinat dig igenom en oändlig introtext/bakgrundsfakta.
Morgonen
Jag väcks av mina båda väckarklockor första gången vid 0755 resp. 0800. I mitt omedvetna tillstånd stänger jag av båda i sömnen. Ungefär 0825 vaknar den del av mitt sinne som gör rationella medvetna val och inser att jag skulle gått upp för 25 minuter sedan. Nu tycker alla att “jamen varför ställer du inte klockorna 25 minuter tidigare då?”. Ni har inte förstått, så låt mig förklara:
Det intressanta (intressant på samma sätt som bevittnandet av ett mord är intressant) är att om jag ställer bak klockornas alarm 25 minuter händer något så ointuitivt som att jag vaknar upp….. *trumvirvel*…… 0825! Det som händer är inte att jag vaknar tidigare. Det som händer är att jag snoozar längre. Jag antar att jag behöver påpeka återigen att mitt snoozande inte är ett medvetet val, utan något jag gör i sömnen (eller i alla fall ett väldigt sömnliknande tillstånd, jag kommer aldrig ihåg att jag tryckt på snooze-knappen i vilket fall).
Vad detta beror på kan jag bara spekulera i. Jag kanske har en inbyggd klocka som känner av exakt när jag ska gå upp och sen lägger på 25 minuter (eller mer, ibland) i rent masochistiskt syfte. Det kanske händer något här i min lägenhet vid 0825 som jag aldrig märker men som lyckas väcka mig bättre än mina klockor. Det kanske finns en Gud och han är trött på min insolens och väljer ett synnerligen subtilt men hemskt sätt att straffa mig på.
Men åter till topic: Hösten!
Jag drar upp mina grå persienner för att mötas av ett vindigt landskap i självlysande persiennfärg. Vissa mornar brusar bilden som myrornas krig av ett snett regn. Redan här börjar man ifrågasätta det rimliga i att gå upp. En vettig människa hade slängt sig ner i sängen igen och inte gått upp igen förrän solen värmde ens röv genom täcket. Man skyndar på sig kläderna i ett stadium av förnekelse och förseningsinducerad stress. Man går ut.
Direkt slår vinden i ditt ansikte. Det känns som att bli slagen med en nytinad torsk. Kallt, blött, obehagligt och förnedrande. Du fortsätter din gång mot tunnelbanan enbart för att bevisa för dig själv att du inte är en mes. Du lider dig igenom alla idioter på tunnelbanan och stapplar in på kontoret en kvart för sent, dricker ditt kaffe och äter din macka som du köpt på vägen. Du har överlevt ytterligare en höstmorgon och du ångrar det faktumet.
Dagen
Kaffet trampar igång hjärnbarken och blodsockerhöjningen håller ditt sinne vid liv. Du kan börja sköta dina sysslor. Mellan det gula ljuset från lamporna och det gråa hotet utifrån försöker du ignorera den fysiska världen och försvinna in i den virtuella genom att fokusera på programmeringen. Varje avbrott slår sönder den illusion du så försiktigt byggt upp åt dig själv. Du går som en zombie genom förmiddagen, vaknar svagt till liv vid lunch bara för att konstatera att världen fortfarande är grå och suger, och fortsätter i förmiddagsanda på eftermiddagen. En bit efter 17 får du nog och åker hem. Du glädjs lite åt att det inte är grått ute längre, innan du inser att istället så är det praktiskt taget natt ute och blir lika deprimerad igen. Du går igenom hela vägen-hemrutinen.
Kvällen
Man går igenom nämnda rutin, drar för persiennerna (vilket ironiskt nog gör rummet lite ljusare) och börjar laga mat. Framför datorn kan man äntligen på allvar kunna ignorera omvärlden, utan störningsmoment. Någonstans under kvällen börjar man piggna till. Man tar sig ur zombiestadiet och lyckas faktiskt ha ordentliga tankar om saker som på riktigt intresserar en. Vid 21 är du en riktig människa igen.
Problemet är bara att det här håller i sig. Riktigt länge. När jag skriver det här är klockan 02 till exempel. Och jag är piggare än jag varit på hela dagen innan 21. Och jag bara önskar att jag kunde lägga mig i min säng och som vanliga människor gör: bara somna inom 20 minuter. Utan någon som helst ansträngning. Tröttheten bara infinner sig på något automagiskt sätt för dem. Detta går inte.
Man kan inte tvinga sig själv att bli trött. Redan själva tvingandet är en ansträngning, något som knappast hjälper. För det andra förstår jag inte hur det skulle gå med ren tankekraft? Du kan inte bli pigg, skitnödig eller svettig med ren vilja, varför skulle man kunna bli trött? Löjligt. Att lägga sig i sängen och rulla tummarna i väntan på att det ska hända är slöseri med tid.
Så vad man gör är att fortsätta bete sig som att klockan inte spelade någon roll tills man blir trött. Något som, varje natt, inte infinner sig förrän tidigast klockan 02. Och du med gott minne och en fungerande kalkylator kan då se att det då återstår sex timmar tills processen börjar om. Sex timmar per dygn kan man i och för sig klara sig bra på, det gör jag resten av året. Problemet är när sex timmar är så bra som det blir, och infaller ungefär en gång varannan vecka. Resten av tiden snittar du under fem timmar.
Hela
jävla
hösten.
Natten
Under fem timmar per dygn i flera månaders tid. Hade inte helgerna räddat mig hade jag legat på psyket för länge sen. Och varje morgon jag vaknar är världen kall, blöt och grå. Och när jag kommer hem från jobbet är världen kall, blöt och svart.
Natten blir normaltillståndet där det gråa ljuset bara är en kort avstickare för att göra din morgon ännu lite mer hemsk, så att du verkligen kan se hur jävla trist och hemsk världen är. Lite som att raka arslet på någon och ljussätta ordentligt för att lättare se deras hemorrojder. Och framme vid lunch kan du skymta den håriga ryska hängpung som döljer sig bakom.
Är det konstigt att man piggnar till när man släpps ut ur den mardröm som är dagtid i november? Är det konstigt att man varje morgon hellre vill gå i ide istället för att vaket genomlida det helvete som är hösten?
