Tänkte först skriva om hösten i allmänhet, men jag insåg att jag hatar den för mycket för att kunna få ur mig allt i en enda bloggpost. Så jag delar upp den. Först ut är rastlösheten, eftersom jag är rastlös nu.
Hösten är den tid då man inte riktigt vet vad man vill göra. Det finns inget direkt att göra. Hela ens vakna dag är ett mörker som endast avbryts av den där gråa kalla blekheten på morgonkvisten som infinner sig mellan att man motvilligt tar sig upp ur sängen och att man kommer till jobbet. Man kan inte gå ut överhuvudtaget utan att bli attackerad av vädergudarnas ilskna skrik och slag. Så man stänger in sig.
Detta är skönt till en början. Första två veckorna tycker man nästan att det är mysigt. Man sitter vid datorn, man läser, man slipper se på det elände som kallas omvärlden. Allt du sagt att du ska göra har du tid för. Men vad hösten egentligen gör här i bakgrunden är att suga ut din livsglädje. Du märker att du har mindre energi, trots att du knappt rör på dig på dagarna. Apatin slår in. Varje syssla föregås av lång ångest och ett noggrant övervägande där du försöker argumentera mot dig själv huruvida du verkligen vill/behöver göra det här.
Diskande och städande ryker först. Så länge du har pengar äter du ute istället för att ta tag i den där diskhögen som stirrar hotfullt på dig.
Ej heller de få utrymmen du normalt gillar att ha fria städas.
Och varför skulle du? Du ignorerar hellre skiten än att orka ta tag i den. Du har inga besökare att tänka på eftersom ingen vill ge sig ut från sin lägenhet som ser likadan ut. Alla bor som på små smutsiga isolerade öar, och som enbart på helger ger sig in till fastlandet för att bunkra upp på alkohol i levern.
Men än så länge går allt det här att leva med. Problemet är när det sträcker sig över till saker du faktiskt vill göra. Den där boken du vill läsa ut orkar du till slut inte ta upp. Spela dator-/konsolspel verkar jobbigt. Du orkar inte ens ringa dina vänner för att se när nästa resa till fastlandet avgår. Men du vill fortfarande.
Du hamnar i någon sorts limbo, där du har massvis du vill göra, men ingenting du orkar. Du börjar dra en runk men orkar inte fullfölja den. Du tittar på boken du började läsa men kan inte koncentrera dig nog för att hänga med mer än en mening. Du har redan läst alla bloggar, sett alla youtube-videos, trollat alla forum, kollat alla bilder på facebook, tittat på alla serier och filmer och sagt allt du vill ha sagt till folk. Men du kan inte skaka av dig den där rastlösa känslan, den där uttråkade killen i bakhuvudet som skriker “GÖR NÅGOT DÅ!”.
Det finns ingenting du både vill och orkar göra. Du är fast i en cell som har golv och tak gjort av Apati och med väggar av Viljeslöshet som krymper cellen tills du måste kura ihop dig till en boll för att få plats. Och den fortsätter krympa….