Jag brukade kunna få utlopp för min ilska – mitt bittra cyniska, och aldrig sinande hat – på flera sätt. Främst var i ord, ofta ofrivilligt riktat mot personer runtom mig. Var det så att jag hade en dålig dag, och någon stackare utryckte något jag störde mig på, fick denne veta det. Med full kraft. Missförstå mig rätt, jag talar inte om okontrollerade utbrott nu, utan metodisk verbal misshandel. Jag nöter till personen inte har svar på tal och drar sig ur. Dels för att det bara blir så, dels för att det både då och i efterhand känns skönt, även om jag också mår dåligt över det. Ett nödvändigt ont.
Det var dessa slumpade ventileringar, dessa oplanerade totala tömningar av hat, som gjorde det ok att tackla vardagen. Jag är sådan att jag går och stör mig på saker, det mesta jag ser för att vara ärlig. Jag analyserar cyniskt och bittert ner det, till vad det egentligen är (eller vad jag vill inbilla mig själv att det är), till den grad att jag endast kan tänka på det. Sen kommer en utlösande punkt och jag når ett lugn igen.
Men på senare tid har något förändrats. Dessa ventileringar började minska i frekvens, och jag märkte det direkt. Istället gjorde sig en annan känsla påmind. En känsla jag trodde mig gjort mig av mig. Apati.
Jag är fortfarande lika full av hat, ilska och bitterhet, men det finns inget effektivt sätt att få utlopp. Allt jag känner när jag når en viss punkt är hjälplöshet. Apatisk och orkeslös.
Man skulle kunna tycka att jag borde kunna få utlopp fysiskt, genom att slå något eller någon. Eller genom att träna bort det. Att få ut ilskan genom att träna kamsport och sparras, hade vart underbart. Fokusera allt mot den personen, och bara släppa allt. Tyvärr fungerar jag inte så. Det ger mig ingenting. Men övrig träning då? Det skulle vara konditionsträning. Just det har gett mig ett lugn tidigare. Ett lugn jag sällan känt i andra sammanhang. Men det är svårt att ta sig ut i den våta höstkylan och mörkret, för att löpträna, när man känner sig som minst och mest hjälplös.
Vad är det jag försöker få ut genom det här? Jag antar att jag försöker ventilera, även om jag känner att det inte fungerar. Det känns mest som att jag sitter och beklagar mig. Vilket är precis vad jag gör.
Känslan infinner sig även nu. Jag hatar mig själv för att jag skriver det här, jag hatar mig själv för att jag inte skriver mer.
Jag ursäktar mig, för att jag antagligen har förstört din dag.