Monthly Archive for November, 2009

Julhysteri

Published November 30, 2009 by Robothelvete. 0 Comments Tags: .

Nu börjar den tolftedel av året som är som mest hysterisk. I minst 24 dagar har vi, som samhälle, bestämt oss för att allt ska gå i ett enda tema: julen Musiken byts ut, dekorationer byts ut, maten byts ut, kläder byts ut.  Alla ska gå runt mitt i den mest deprimerande miljön och låtsas som att allt är frid och fröjd.

Missförstå mig rätt nu, jag gillar idén av att träffa familjen mitt i den mörkaste vinter, äta god mat, dricka sig onykter och ge varandra klappar om man så vill. Men måste vi förbereda oss på det i en hel månad? Måste vi tjata om det så jävla mycket att när väl julen infinner sig har man förätit sig på julskinka, blivit tokig på varenda julsång, armbågat tjugo människor för varenda klapp och fått epilepsi av all julbelysning?

Ponera att jag helt plötsligt skulle få för mig att göra samma sak angående min namnsdag. Den sjunde maj deklarerar jag att det är en månad kvar till min namnsdag och börjar räkna ner. Jag hänger upp girlander och stora plakat med mitt namn överallt. Jag insisterar på att all musik som spelas ska handla om en Robert. Det går ett program på SVT en kvart varje dag som handlar om en Robert, och hur han måste rädda sin namnsdag. Alla måste köpa en present till minst en Robert de känner. Tacos är den officiella maten ifråga, alla gillar ju tacos eller hur? Och ve den som dricker Coca Cola i Roberttid, då är det faktiskt Pepsi man måste dricka för att komma i stämning!

Och sen kommer den stora dagen, sjunde juni, då jäklar smäller det! Alla familjer samlas i sina hem framför televisionen vid tre för då visas samma leranimerade filmer om Robert som alltid, plus en ny som är gjord med datorteknik. Sen äts det tacos i mängder, varpå Robert sedan öppnar alla sina presenter och traditionen troget ger hälften vidare till barnen.

Hur roligt skulle detta vara på en skala? Det är precis så här julen är! Vakna människor!

Barn springer runt som i en konstant regnig bilsemester och frågar om julen är framme ännu. Vuxna springer runt och tävlar med varandra om vem som kan köpa bäst julklappar. Och ju tidigare man börjar desto bättre, för julen är ju så trevlig att man vill ha den så fort som möjligt.

Ni lurar er själva att tro att julen är en trevlig period när allt den gör är att addera på ångesten ni redan har efter november. Förutom det helvete som är senhöst/tidig vinter (beror på var i Sverige du bor antar jag, här i sthlm är det bara en förlängning av hösten), i juletid ska du dessutom:

  • Äta samma mat i fyra veckor
  • Äta rester av samma mat i ytterligare två veckor
  • Köpa presenter till nära, kära, bekanta och folk du inte ens gillar.
  • Städa ditt hem och hänga upp blinkande saker överallt.
  • Trängas i affärer som drar på värmen till en olidlig temperatur för att höja mys/svettfaktorn.
  • Räkna ner till dagen ifråga.

Och till sist ska du böja dig framåt och ta den stora dase som är julen rätt upp i stjärten och se glad ut, för du vill ju inte vara den som är den som förstör julstämningen, åh nej!

You gonna get raped

You gonna get raped

God jul!

Att inte kunna ventilera

Published November 27, 2009 by noodles. 0 Comments Tags: , , .

Jag brukade kunna få utlopp för min ilska – mitt bittra cyniska, och aldrig sinande hat – på flera sätt. Främst var i ord, ofta ofrivilligt riktat mot personer runtom mig. Var det så att jag hade en dålig dag, och någon stackare utryckte något jag störde mig på, fick denne veta det. Med full kraft. Missförstå mig rätt, jag talar inte om okontrollerade utbrott nu, utan metodisk verbal misshandel. Jag nöter till personen inte har svar på tal och drar sig ur. Dels för att det bara blir så, dels för att det både då och i efterhand känns skönt, även om jag också mår dåligt över det. Ett nödvändigt ont.

Det var dessa slumpade ventileringar, dessa oplanerade totala tömningar av hat, som gjorde det ok att tackla vardagen. Jag är sådan att jag går och stör mig på saker, det mesta jag ser för att vara ärlig. Jag analyserar cyniskt och bittert ner det, till vad det egentligen är (eller vad jag vill inbilla mig själv att det är), till den grad att jag endast kan tänka på det. Sen kommer en utlösande punkt och jag når ett lugn igen.

Men på senare tid har något förändrats. Dessa ventileringar började minska i frekvens, och jag märkte det direkt. Istället gjorde sig en annan känsla påmind. En känsla jag trodde mig gjort mig av mig. Apati.

Jag är fortfarande lika full av hat, ilska och bitterhet, men det finns inget effektivt sätt att få utlopp. Allt jag känner när jag når en viss punkt är hjälplöshet. Apatisk och orkeslös.

Man skulle kunna tycka att jag borde kunna få utlopp fysiskt, genom att slå något eller någon. Eller genom att träna bort det. Att få ut ilskan genom att träna kamsport och sparras, hade vart underbart. Fokusera allt mot den personen, och bara släppa allt. Tyvärr fungerar jag inte så. Det ger mig ingenting. Men övrig träning då? Det skulle vara konditionsträning. Just det har gett mig ett lugn tidigare. Ett lugn jag sällan känt i andra sammanhang. Men det är svårt att ta sig ut i den våta höstkylan och mörkret, för att löpträna, när man känner sig som minst och mest hjälplös.

Vad är det jag försöker få ut genom det här? Jag antar att jag försöker ventilera, även om jag känner att det inte fungerar. Det känns mest som att jag sitter och beklagar mig. Vilket är precis vad jag gör.

Känslan infinner sig även nu. Jag hatar mig själv för att jag skriver det här, jag hatar mig själv för att jag inte skriver mer.

Jag ursäktar mig, för att jag antagligen har förstört din dag.

Hösten del 2: Sömnlöshet

Published November 27, 2009 by Robothelvete. 0 Comments Tags: , .

Nu sover jag inte särskilt bra i vanliga fall, men speciellt på hösten får min dygnsrytm ett galopperande clusterfuck till systemfel. Som en hyllning till JRR Tolkien har jag valt att låta det här inlägget bli bra först när du pinat dig igenom en oändlig introtext/bakgrundsfakta.

Morgonen

Jag väcks av mina båda väckarklockor första gången vid 0755 resp. 0800. I mitt omedvetna tillstånd stänger jag av båda i sömnen. Ungefär 0825 vaknar den del av mitt sinne som gör rationella medvetna val och inser att jag skulle gått upp för 25 minuter sedan. Nu tycker alla att “jamen varför ställer du inte klockorna 25 minuter tidigare då?”. Ni har inte förstått, så låt mig förklara:

Det intressanta (intressant på samma sätt som bevittnandet av ett mord är intressant) är att om jag ställer bak klockornas alarm 25 minuter händer något så ointuitivt som att jag vaknar upp….. *trumvirvel*…… 0825! Det som händer är inte att jag vaknar tidigare. Det som händer är att jag snoozar längre. Jag antar att jag behöver påpeka återigen att mitt snoozande inte är ett medvetet val, utan något jag gör i sömnen (eller i alla fall ett väldigt sömnliknande tillstånd, jag kommer aldrig ihåg att jag tryckt på snooze-knappen i vilket fall).

Vad detta beror på kan jag bara spekulera i. Jag kanske har en inbyggd klocka som känner av exakt när jag ska gå upp och sen lägger på 25 minuter (eller mer, ibland) i rent masochistiskt syfte. Det kanske händer något här i min lägenhet vid 0825 som jag aldrig märker men som lyckas väcka mig bättre än mina klockor. Det kanske finns en Gud och han är trött på min insolens och väljer ett synnerligen subtilt men hemskt sätt att straffa mig på.

Men åter till topic: Hösten!

Jag drar upp mina grå persienner för att mötas av ett vindigt landskap i självlysande persiennfärg. Vissa mornar brusar bilden som myrornas krig av ett snett regn. Redan här börjar man ifrågasätta det rimliga i att gå upp. En vettig människa hade slängt sig ner i sängen igen och inte gått upp igen förrän solen värmde ens röv genom täcket. Man skyndar på sig kläderna i ett stadium av förnekelse och förseningsinducerad stress. Man går ut.

Direkt slår vinden i ditt ansikte. Det känns som att bli slagen med en nytinad torsk. Kallt, blött, obehagligt och förnedrande. Du fortsätter din gång mot tunnelbanan enbart för att bevisa för dig själv att du inte är en mes. Du lider dig igenom alla idioter på tunnelbanan och stapplar in på kontoret en kvart för sent, dricker ditt kaffe och äter din macka som du köpt på vägen. Du har överlevt ytterligare en höstmorgon och du ångrar det faktumet.

Dagen

Kaffet trampar igång hjärnbarken och blodsockerhöjningen håller ditt sinne vid liv. Du kan börja sköta dina sysslor. Mellan det gula ljuset från lamporna och det gråa hotet utifrån försöker du ignorera den fysiska världen och försvinna in i den virtuella genom att fokusera på programmeringen. Varje avbrott slår sönder den illusion du så försiktigt byggt upp åt dig själv. Du går som en zombie genom förmiddagen, vaknar svagt till liv vid lunch bara för att konstatera att världen fortfarande är grå och suger, och fortsätter i förmiddagsanda på eftermiddagen.  En bit efter 17 får du nog och åker hem. Du glädjs lite åt att det inte är grått ute längre, innan du inser att istället så är det praktiskt taget natt ute och blir lika deprimerad igen. Du går igenom hela vägen-hemrutinen.

Kvällen

Man går igenom nämnda rutin, drar för persiennerna (vilket ironiskt nog gör rummet lite ljusare) och börjar laga mat. Framför datorn kan man äntligen på allvar kunna ignorera omvärlden, utan störningsmoment. Någonstans under kvällen börjar man piggna till. Man tar sig ur zombiestadiet och lyckas faktiskt ha ordentliga tankar om saker som på riktigt intresserar en. Vid 21 är du en riktig människa igen.

Problemet är bara att det här håller i sig. Riktigt länge. När jag skriver det här är klockan 02 till exempel. Och jag är piggare än jag varit på hela dagen innan 21. Och jag bara önskar att jag kunde lägga mig i min säng och som vanliga människor gör: bara somna inom 20 minuter. Utan någon som helst ansträngning. Tröttheten bara infinner sig på något automagiskt sätt för dem. Detta går inte.

Man kan inte tvinga sig själv att bli trött. Redan själva tvingandet är en ansträngning, något som knappast hjälper. För det andra förstår jag inte hur det skulle gå med ren tankekraft? Du kan inte bli pigg, skitnödig eller svettig med ren vilja, varför skulle man kunna bli trött? Löjligt. Att lägga sig i sängen och rulla tummarna i väntan på att det ska hända är slöseri med tid.

Så vad man gör är att fortsätta bete sig som att klockan inte spelade någon roll tills man blir trött. Något som, varje natt, inte infinner sig förrän tidigast klockan 02. Och du med gott minne och en fungerande kalkylator kan då se att det då återstår sex timmar tills processen börjar om. Sex timmar per dygn kan man i och för sig klara sig bra på, det gör jag resten av året. Problemet är när sex timmar är så bra som det blir, och infaller ungefär en gång varannan vecka. Resten av tiden snittar du under fem timmar.

Hela

jävla

hösten.

Natten

Under fem timmar per dygn i flera månaders tid. Hade inte helgerna räddat mig hade jag legat på psyket för länge sen. Och varje morgon jag vaknar är världen kall, blöt och grå. Och när jag kommer hem från jobbet är världen kall, blöt och svart.

Natten blir normaltillståndet där det gråa ljuset bara är en kort avstickare för att göra din morgon ännu lite mer hemsk, så att du verkligen kan se hur jävla trist och hemsk världen är. Lite som att raka arslet på någon och ljussätta ordentligt för att lättare se deras hemorrojder. Och framme vid lunch kan du skymta den håriga ryska hängpung som döljer sig bakom.

Är det konstigt att man piggnar till när man släpps ut ur den mardröm som är dagtid i november? Är det konstigt att man varje morgon hellre vill gå i ide istället för att vaket genomlida det helvete som är hösten?

Gina Tricot-modellen

Published November 26, 2009 by Robothelvete. 0 Comments Tags: , , .

Ni vet alla vem/vad jag menar: den ensamma anledningen till att man behöver dra en runk direkt när man kommer hem från jobbet/plugget under stora delar av året. Låt mig förklara:

Du sitter på tunnelbanan (eller vad fan ni lantisar (som av någon anledning läser detta) nu har för lokaltrafik med reklam) helt lugn och sansad, tänkandes på intellektuella saker som ett programmatiskt problem, människors illusion av distansering från instinkter eller bara kanske en bra låt. Du kanske till och med läser en bra bok. Poängen är att mitt i allt detta blir du avbruten av detta:

Och då har de ändå inte ens lagt upp de senaste sexigare bilderna på sin äckliga vidriga jävla hemska flash-hemsida!

Var var jag? Jo!

Mitt i ditt tillstånd av relativ tillfredsställelse dyker helt plötsligt det här upp och väcker din kuk. Du kan inte koncentrera dig på vad du tidigare tänkte på/sysslade med. Du funderar på saken och kommer fram till att hon inte är så sexig ändå: hon är blond, lite för smal, photoshoppad in i oändligheten osv…… Ändå kan du inte riktigt släppa saken. Din kuk talar mot din hjärnas bättre vetande.

Det ligger och maler i ditt bakhuvud hela halvtimmen det tar att ta sig hem medan du försöker ignorera det, mind over matter osv…. Men inte förrän du kommit hem och lättat på trycket släpper nämnda behov och du kan återuppta vad du sysslade med.

Men hur som helst!

Min poäng är att du vad-du-nu-heter förstör min vardagsrutin. Jag klarade mig alldeles utmärkt förut, när jag bara behövde dra en lättsam kravlös runk (knappt något jag tänkte på)  för att underlätta insomnandet. Nu behöver jag dessutom göra det innan jag kan fokusera på något nog länge för att kunna laga mat. Det är en fördubbling av antalet per dag. Det är förmodligen inte hälsosamt (vare sig psykiskt eller fysiskt).

Så snälla Gina Tricot-modell, välj ett av följande:

  1. Ha sex med mig så att jag slipper runka ( detta är alternativet jag röstar för i alla fall)
  2. Sluta vara så oförklarligt sexig, jag gillar inte när min hjärna inte håller med min kuk, det leder bara till irritation, ilska och mental instabilitet.
  3. Säg upp ditt kontrakt med Gina Tricot och försvinn ur mitt liv.

Jag orkar fan inte längre.

Sega skivbolag

Published November 12, 2009 by Robothelvete. 0 Comments Tags: , , .

Ungefär för ett år sedan skrev Månegarm (ett av världens bästa band, som för övrigt har en världens sämsta hemsidor, något jag tänker ta upp mer generellt senare) att de hade börjat jobba på ett nytt album. Ungefär i januari var det tänkt att släppas.

I januari berättade de att albumet var klart, färdigmastrat och hela paketet, nu var det bara så att lite strul med skivbolaget gjorde att det skulle släppas lite senare. Ok, tänkte jag, det var ju typiskt. Skivbolag står inte så högt i kurs hos mig i allmänhet men jag accepterade läget.

I juni(!) får jag reda på att albumet ska släppas i oktober/november istället. Ett album som är helt klart, ska bara tryckas på skiva. Försenat med tio månader.

Månegarm hade releasefest för sitt nya album den sjunde november. Idag den 12:e har skiten fortfarande inte släppts! Däremot ligger tre låtar uppe för lyssning på deras kväljningsinducerande hemsida. Jag vill inte ha några jävla tröstlåtar på er hemsida som random webbyrå blåst er på, fatta! Jag vill ha det jävla album jag väntat på i ett helt år! Jag blir helt jävla tokig av väntan! ARGH!

Hösten del 1: Rastlöshet

Published November 8, 2009 by Robothelvete. 2 Comments Tags: , , , .

Tänkte först skriva om hösten i allmänhet, men jag insåg att jag hatar den för mycket för att kunna få ur mig allt i en enda bloggpost. Så jag delar upp den. Först ut är rastlösheten, eftersom jag är rastlös nu.

Hösten är den tid då man inte riktigt vet vad man vill göra. Det finns inget direkt att göra. Hela ens vakna dag är ett mörker som endast avbryts av den där gråa kalla blekheten på morgonkvisten som infinner sig mellan att man motvilligt tar sig upp ur sängen och att man kommer till jobbet. Man kan inte gå ut överhuvudtaget utan att bli attackerad av vädergudarnas ilskna skrik och slag. Så man stänger in sig.

Detta är skönt till en början. Första två veckorna tycker man nästan att det är mysigt. Man sitter vid datorn, man läser, man slipper se på det elände som kallas omvärlden. Allt du sagt att du ska göra har du tid för. Men vad hösten egentligen gör här i bakgrunden är att suga ut din livsglädje. Du märker att du har mindre energi, trots att du knappt rör på dig på dagarna. Apatin slår in. Varje syssla föregås av lång ångest och ett noggrant övervägande där du försöker argumentera mot dig själv huruvida du verkligen vill/behöver göra det här.

Diskande och städande ryker först. Så länge du har pengar äter du ute istället för att ta tag i den där diskhögen som stirrar hotfullt på dig.

diskberg

Ej heller de få utrymmen du normalt gillar att ha fria städas.

skrivbava

Och varför skulle du? Du ignorerar hellre skiten än att orka ta tag i den. Du har inga besökare att tänka på eftersom ingen vill ge sig ut från sin lägenhet som ser likadan ut. Alla bor som på små smutsiga isolerade öar, och som enbart på helger ger sig in till fastlandet för att bunkra upp på alkohol i levern.

Men än så länge går allt det här att leva med. Problemet är när det sträcker sig över till saker du faktiskt vill göra. Den där boken du vill läsa ut orkar du till slut inte ta upp. Spela dator-/konsolspel verkar jobbigt. Du orkar inte ens ringa dina vänner för att se när nästa resa till fastlandet avgår. Men du vill fortfarande.

Du hamnar i någon sorts limbo, där du har massvis du vill göra, men ingenting du orkar. Du börjar dra en runk men orkar inte fullfölja den. Du tittar på boken du började läsa men kan inte koncentrera dig nog för att hänga med mer än en mening. Du har redan läst alla bloggar, sett alla youtube-videos, trollat alla forum, kollat alla bilder på facebook, tittat på alla serier och filmer och sagt allt du vill ha sagt till folk. Men du kan inte skaka av dig den där rastlösa känslan, den där uttråkade killen i bakhuvudet som skriker “GÖR NÅGOT DÅ!”.

Det finns ingenting du både vill och orkar göra. Du är fast i en cell som har golv och tak gjort av Apati och med väggar av Viljeslöshet som krymper cellen tills du måste kura ihop dig till en boll för att få plats. Och den fortsätter krympa….